monmaria

Alla har nog någon sorts ätstörning och vissa mer än andra. Vem har inte tittat i spegeln och tänkt att nu måste jag gå ner i vikt och ändå sen satt sej och stoppat i sej sådant som absolut inte ska ner i magen om man vill gå ner i vikt. Min ätstörning handlar om att när jag inte mår bra så stoppar jag i mej obehindrat av allt som man inte ska göra. Det går inte att stoppa för säger någon till mej så äter jag ännu mer. Det är en ond cirkel,jag mår ju ännu sämre när jag har satt i mej allt det där som inte är bra för kroppen. Sen orkar jag  ingenting ,för då mår jag illa både psykiskt o fysiskt. Då blir det en negativ spiral , som snurrar på så att jag inte kan stoppa den. Ändå kan jag oroa mig mer för alla ungdomar idag som har en så förvriden syn på vad som är smalt och tjockt.
Jag vet att man har en 0-vision när det gäller bilolyckor men det har även börjat gälla vikten. Nu finns där storlekar som räknas som str 0 är det klokt?Vad är viktigast? Det är inställningen till sin egen kropp,jag säger inte att min inställning är bra,för det är den inte. Är man ful för att man har celluiter? Är man en sämre människa för det?Om man har lite tjocka lår , är man utdömd för det? Magen är kanske(ve o fasa) inte helt platt,är man dödsdömd då?Ungdomar startar den negativa spiralen redan där,hur fort snurrar den inte då när dom är i min ålder(38 år snart)?
Alla kändisar sätter gränsen för detta, men dom har både råd o tid att äta rätt o träna mycket och sen ska dom fotas och filmas vilket ger dom extrakilo utåt. En helt vanlig snygg o trevlig tjej behöver inte det, dom kan inrikta sej på att må bra inombords för då syns det utåt.
Det är det som killar vill ha,även om man ska göra det för sin egen skull. Såja , nu har jag kastat sten i när jag var i ett glashus.