monmaria

Denna stunden, just nu , är egentligen den skönaste på hela dagen. Det är tyst och lugnt, mörkt och ensamt och jag kan vara precis hur deppig som helst utan att någon suckar över det eller försöker hjälpa mig. Jag kan vara mej själv helt och fullt. Jag har gått i flera dagar nu med gråten bakom ögonlocken men jag har så förbannat svårt att släppa fram det, jag vet igentligen inte varför jag känner så här.Det lättaste hade varit att bara kura ihop sej i sängen och bara ligga där tills känslan av oro och gråt lagt sig,men nu är jag inte sån. Jag har nån sån där inre grej som kämpar med näbbar och klor för att hålla mig på rätt köl, ibland blir jag galen på den. Jag vill känna utan att jag själv styr vad jag skall känna, jag vet att det låter dumt men tänk att bara låta sig släppa alla krav och låta tankarna sväva fritt. Just nu känns allt rätt svart,  och jag mår illa av trötthet och stress. Jag skall gå och lägga mig,sov så gott alla som ser.